Näthuliganismens psykologi

Posted on 28 mars, 2012

0


Näthuliganismen är ett nytt begrepp. I kombination med den ansiktslösa anonymiteten. Dold bakom något påhittat namn, frodas människans lägsta egenskaper. Mycket av det som nu sker på nätet är gamla tiders fördomar och feghet med global verkan tack vare googles gränslöshet.

Det finns naturligtvis olika sidor av myntet. Många nätforum befordrar anonymitet för att folk ska våga utforska och möta andra utan att avslöja sin person. Risken med detta visade sig tidigt då anonymiteten också lockade fram det fega och ynkliga. Ja man kan rent av i vissa återkommande kommentarer till artiklar identifiera psykopatprofilen som uppvisar total avsaknad av respekt för andra. Av dessa skäl uppmanar forum till hänsyn där den som inte sköter sig modereras bort och stängs slutligen av.

Men de frustrerade som hindras från sin ”yttranderätt” har då fler möjligheter, anonyma bloggar, och forum där huliganmentaliteten vinner något slags gehör.

Beskrivningen av näthuliganer som ku klux klan får sin förklaring då de infekterar nätet i form av horder som i skydd av anonymitet attackerar enskilda.

Man skulle kunna säga att ”mental störning” är ett onödigt invektiv om det inte vore för att beteendet och texterna som produceras ger diagnosen.

Är de då utan ansvar? Är de omedvetna om det omoraliska? Saknar de samvete?

Beteendet har beskrivits som vänsterhjärnhalvornas dominans. Utan den högra hjärnhalvans rumsliga och kännande kvaliteter som är nödvändiga för att kunna förstå helheter förminskas verkligheten till en endimensionell horisontlinje där småskolans linjal bildar måttstock.

Sannolikt känner de endimensionella igen varandra och kan finna en samhörighet i den förenklade världsbilden. Vad som sedan lockas fram hos dem är det enda gemensamma de klarar av att prestera. Att mobba, kränka och förtala andra som de naturligtvis i grund och botten är avundsjuka på.

När mobbning äger rum i den fysiska världen finns det en chans att identifiera och stoppa eländet, även om det nu på grund av brist på socialt kurage ändå får fortgå. Men på nätet gäller andra förutsättningar.

Av dessa skäl avråder jag från att besöka forum där nätgiftet sprider sig som senapsgas. Jag får av och till information om skitsnacket och texter skickade till mig. Jag har bett också om att slippa få sånt. Jag avskyr tobaksrök och kan ge stöd till kampen mot tobak men jag behöver inte vara på ställen där man röker och jag undviker att få avgaserna på mig.

Jag valde tidigt bort rökiga miljöer och gick bara på restauranger där man slapp eländet. 30 år senare har man infört rökförbud i flera västländer och trots det ser man hur tobaksrökningen ökar bland unga. Denna kollektiva självdestruktivitet kan orsakas av motsvarande sociala smittspridning som näthuliganismen. Båda skänker en slags samhörighet: ”Låt oss visa att vi struntar i vår egen och andras hälsa och låt oss medverka till en sjukare värld.”

Jag återsåg nyligen efter många år en kollega från sjuttiotalet. Hon sa: -”Du fick rätt!” Jag undrade vad hon menade. ”-Ja det här med rökning, du ville ha rökfria sammanträden, idag är det en självklarhet”. Jag hade nästan glömt det arbetsmiljöproblemet som då regelbundet gav migränliknande huvudvärk.

Jo, giftgasen var en svår störning och jag beslöt att lindra rökningens effekter med förslag till införande av rökpauser och sedan opinionsbildning mot rökning i allmänna lokaler. Idag har vi således ett annat gift som sprider sig i de miljöer vi verkar, och nätet har blivit vår vardag. Även här behövs insatser för att lindra giftspridningen.

Man kan identifiera och porta näthuliganer från de forum som man vill ha hemfrid inom.

Helst skulle de flesta av oss vilja ha en ärlig, öppen dialog också med respekt för oliktänkande såsom vi har det i välvilliga sammanhang. Ja, där kan även konflikter komma i dagen men då löser man oftast även dem med dialog och då så krävs med försoning.

Är det då möjligt att få dem som har svårt att förstå vad det innebär att utveckla en respektfull dialog?

Är det möjligt att mobbaren plötsligt ska komma till insikt om sitt socialt oaccepterade beteende och ändra på sig? Eller är det som för vissa inhumana störningar ett behov som är omöjligt att i grunden förändra?

Jag är förhoppningsfull. Jag har sett mirakulösa förändringar. Vid ett tillfälle var det tre killar som utgjorde skolans terror. Jag samlade dem och berättade historien som många filmer bygger på. Den där skurkarna dör på slutet. De beslöt att omedelbart ändra sig. Poängen med sagans värld är att förmedla att beteenden ger konsekvenser. Problemet idag är att även om man dör i ett spel så kan man köpa ny livsenergi och återuppstå. Verklighetsuppfattningen kan bli gravt störd.

Men även på nätet går det att försonas i relationer och finna möjligheter till konstruktiv samverkan istället för nedbrytande. Jag har erfarenhet från det också. Att bistå människor som jag knappt känner att lägga ned kriget och ta bort smutskastningen.

Jag tror att de flesta mognar och kommer till insikt. Men visst det finns de styvnackade och liksom med rökning sker nyrekrytering. Därför är det viktigt att skapa medvetenhet om vad man egentligen vill ha för att medverka till förändring.

Börje Peratt

Återpublicerad från huvudblogg.

Annonser