Den misslyckade elitismen

Posted on 22 april, 2013

1


Det som kännetecknar extremliberalismen är rättfärdigandet av en särskild sorts ”frihet”, den starkes rätt att ta för sig på andras bekostnad. Man ställer sig då frågan utifrån vilkas syften och mål. Leder strategin verkligen till avsett resultat eller blir det raka motsatsen?

Finns det anledning att fundera över om konkurrensutsättning är gynnsamt på alla områden eller om det är andra motiv än materiell och ekonomisk vinst som kan utveckla och förfina verksamheter?

Hösten 2012 heter Björklunds slagord:
”Lägg jantelagen åt sidan och satsa på elitforskarna”.

Svensk forskningspolitik har länge styrts av en socialdemokratisk jantelag, nu är det hög tid att vi satsar på eliten, skriver utbildningsminister Jan Björklund.

I nästa stycke tycks han prata mot sig själv:

”Sverige är en ambitiös forskningsnation. Vi har under hela 1900-talet legat långt framme när det gäller forskning av hög kvalitet. Sverige har lyckats att både vara en tung grundforskningsnation och samtidigt ett framgångsrikt innovationsland. Det är ingen tvekan om att en lyckad forskningspolitik bidragit till att Sverige varit ett framgångsrikt land under 1900-talet.”

Nå vad är det som gäller? Socialdemokratisk ”Jantelag har” frambringat ett ”framgångsrikt innovationsland”? Förstår då Björklund eller hans spökskrivare hur texten motsäger sig själv?
Är det en retorik avsedd att förvirra så kanske den lyckas.

Lite längre ned menar han att:

Det är uppenbart att svensk forskning har god bredd – men spetsen är för trubbig. Den svenska forskningspolitiken måste i större utsträckning än hittills inriktas på att också sålla fram en ännu mer framgångsrik svensk forskarelit.

Vägen dit är menar han att rekrytera internationella forskare till Sverige. Den tanken står ju mot att man aktivt stoppat internationella forskare från att komma hit genom att ta bort just de ekonomiska förutsättningarna.

2011 lanserades en ny avgift för utländska studenter: Många avstår sin plats
Svenskt ”ulandsbistånd” i Björklunds tappning satsar på att plocka russinen ur kakan.

”Samtidigt som studie­avgifter införts har statliga stipendier skapats för att främja rekryteringen av särskilt kvalificerade avgifts­skyldiga studenter, sammanlagt 60 miljoner kronor 2011. Hälften av stipendie­beloppet gick till särskilt kvalificerade studenter från ett antal utvecklings­länder och ska täcka både studie­avgift och levnads­omkostnader, medan den andra hälften endast får täcka hela, eller delar av, studie­avgiften. Utöver dessa statliga stipendier administrerar en del läro­säten stipendier finansierade av egna medel eller från företag och organisationer.

Enligt lärosätenas enkätsvar hade 569 av de 1 348 registrerade studie­avgifts­skyldiga studenterna någon form av svenskt stipendium, det vill säga drygt 40 procent. Det var dock fler som erbjöds stipendium, men 30 procent av dem som fick erbjudande tackade ändå nej till studie­platsen. Den vanligaste anledningen var att nivån för levnads­omkostnaderna i Sverige upplevdes som för hög. Näst vanligaste skälet att tacka nej till stipendium var att studenten fått ett annat utbildnings- och/eller stipendie­erbjudande som var bättre.”

Hur vet man att just dessa forskare är de som ska lyfta Sveriges forskning till nya nivåer. Forskning är så mycket mer än bara materialism och bäst på statistik.
Kreativitet och slutledningsförmåga kräver helt andra mentala och andliga resurser som kanske inte alls framkommer i utvärderingarna men som visar sig i ambition och mod att vara gränsöverskridande.

Många svenska innovationer har kommit från dem som hoppat av akademin och satt sig i källarlokaler för att följa sin egen nyfikenhet inte den etablerade vetenskapsbyråkratins (mobiltelefonen mm) .

Elitismen har ofta bara stöd av konserverande vinstmaximerande industrimotiv som vill suga ut allt ur det bestående. Skulle de få bestämma framtiden skulle ingen utveckling ske.

Framgångsrik politik är att ha ett mål och skapa förutsättningar för det målet. Björklund har på det ena området efter det andra basunerat ut mål och sedan vidtagit åtgärder som har varit direkt kontraproduktiva.

Det är som bonden som skulle lära hästen att sluta äta. Det gick ju bra tills den dog.

Nåväl frågan man ställer sig är vilka vill Björklund satsa på. Eller snarare vilka är det han har lyssnat på? Det är tydligt att värderingarna är elitism och utnyttjande.

Humaniora och humanism kan vi med stor säkerhet sortera bort.
Vetenskapsrådet har inte visat framfötter på det området.

Gammelvetenskapens materialism?
Ja man jagar ett urval av unga med tekniska färdigheter.
Psykologiska och sociala färdigheter för att bygga ett samhälle som ger förutsättningar för en kreativitet och förändring tycks inte finnas med i tankebanorna.

Med tanke på hur väl Björklund har lyckats orsaka utslagning i svensk skolväsende kan vi nog med god prognos gissa att denna form av elitism lyckas sänka även svensk forskning än mer.

Börje Peratt

Annonser
Posted in: Vetenskap