Flyktingbarnens öde och möjligheten att skapa en framtid

Posted on 12 februari, 2015

0


Den bästa av mödrar (originaltitel: Äideistä parhain) är en finsk-svensk dramafilm från 2005 i regi av Klaus Härö. Filmen handlar om Eero som skickas från Finland till Sverige som krigsbarn under Andra världskriget. Genom en ramberättelse i nutid får vi även uppleva hur Eero som 60-åring äntligen pratar ut med sin gamla mamma Kirsti om minnena från åren som krigsbarn, och hur han försonas med sitt öde.

Ett stort antal studier vittnar om vilka lidanden dessa flyktingbarn genomgick. En S-motion 2012 ”Finska krigsbarns rätt till upprättelse” handlar om problematiken och Sveriges ansvar för att kompensera dem som utnyttjats och kränkts här i Sverige.

Historien om de finska krigsbarnen innehåller också mörka berättelser om barn som utsattes för övergrepp, vanvård och kränkande behandling. I många fall har det lett till livslånga men och trauman. För det svenska samhället borde detta vara särskilt viktigt att utreda och även ersätta.

1992 publicerades en DNartikel av Kerstin Vinterhed. Rädsla plågar flyktingbarn. Viktigt känna till sitt ursprung och sin identitet, säger barnpsykolog Slutsatsen av denna artikel är att: De flyktingar som inte får hjälp med psykiska problem sjunker ofta ännu djupare i depression och förtvivlan.

Låt oss ta avstamp in Vinterheds nu 23 år gamla artikel och dra en parallell till dagens situation. Vi har kunskapen och vi vet vad som kommer att ske med många av dem som nu kommer hit. Och vad händer med flera av dem just nu? De hamnar i häktesliknande förhållanden och på inhumana asylanläggningar. Vill man vara cynisk kan man hävda att det är bättre än flyktingläger och så lägger man till risk för döden. Ja den slags omogna och okunniga reflektion är historielös. Särskilt som man vet att självmordssiffran och sjukdom bland de ensamkommande som vi nu härbärgerar i Sverige kommer att ligga bra mycket över befolkningens snitt och risken för kriminalitet med våldsinslag är också stor.

Det förekommer även uppfattningar om att vi ska vara öppna och ta emot fler. Med den politik vi idag har och den opinion som vill stänga slussen så riskerar det att polarisera samhället och förvärra läget.

En utrikespolitik som går ut på att hjälpa på plats och att bistå till fredliga lösningar synes på sikt vara den enda lösningen. Å andra sidan om man vill skapa en framtid och ett liv där det råder fred, ja då lämnar man länder med krig, terror, förtryck och förföljelse.

De allra flesta som kommer hit kommer att bidra till det svenska samhället. Även de som hamnar i svarta hål kommer att ta sig upp och sannolikt skapa ett bättre liv här. Men vi kommer även att få ett påslag på kriminella gäng och det därför att myndigheter varken har resurser eller kompetens att bistå dem som behöver hjälp.

Vi ser redan effekten av sådana gängkrig med uppgörelser där vapen är inblandade. Idag inte så vanliga men det kan komma att kräva stora insatser för att klara dem i morgon. Är det vad vår polis ska ägna sig åt?

Den nioåriga pojken som blev brutalt misshandlad av en vakt på Malmö Central var ensamkommande. De var på rymmen från ett hem för flyktingar med ”psykosociala” problem. Utan pengar hade han uppenbarligen försökt friåka och fångades in.
Pojkarna ensamkommande flyktingbarn – ”Barn som ingen hjälper”
Igår träffade jag en kollega inom filmbranschen som med sin insikt om det som nu händer ville göra en insats för de yngsta av dessa ensamkommande. Var hamnar de? Vad kan vi göra för dem?

Börje Peratt

Annonser