Nordens natur och vatten hotas av dem som försvarar den kinesiska mellanskarven

Posted on 2 maj, 2013

4


Före Sveriges intåg i EU var det allmän jakt på mellanskarven och populationen hölls på en så låg nivå att EU beslöt att skydda arten. När Sverige 1995 gick med i EU omfattades även Sverige av förbudet och arten ökade sedan explosionsartat. Från sin förhållandevis lilla etablering i Kalmarsund finns den nu över hela Norden.

Vad som står alltmer klart är att till synes goda uppsåt ligger bakom en naturkatastrof för Nordens befolkning, natur och vatten.
Under 2000-talet har vi sett hur en sjöfågel som inte hör hemma här har invaderat landet och orsakat svår skada inte bara på fisk utan även på sjöbottnar och miljön som sådan.

Den kinesiska mellanskarven etablerade sina första kolonier i mellansverige i slutet av 1980- och början av 1990 talet. Populationen har vuxit till närmare 100 000 individer runt svenska kuster. Den fungerar som en dammsugare och rensar vattnen på först mellanstor fisk, sedan småfisken som är bytesfisk för många andra arter och därefter drar den vidare till nya områden allt längre norrut. Just nu dammsuger den Bottenviken och älvarna där.

”Mellanskarven har blivit en miljöpolitisk skandal” enligt forskaren Christer Olburs.

Vad görs då åt denna naturkatastrof?

Redan 2000 var det politiker som såg faran och motionerade om Mellanskarvens utbredning. Socialdemokraten Krister Örnfjäder motionerade två år senare förgäves om ”Allmän jakt på mellanskarv.

Mellanskarven har under de senaste åren ökat lavinartat. Efter att från början ha funnits i Kalmarsund har den successivt spridit sig utmed Östersjökusten och har nu enligt de senaste uppgifterna spridit sig till Västernorrland. Den finns också i insjöar.

Mellanskarven är ett hot i främst två avseenden. Den konkurrerar med yrkesfisket och den har en mycket negativ inverkan på naturen. Exempelvis har mark som avsatts som naturvårdsområden blivit helt förstörda efter det att mellanskarven har etablerat sig där.

Allmän jakt på skarv är förbjuden enligt EU:s fågelskyddsdirektiv. Eftersom mellanskarven har ökat så enormt i antal är det nödvändigt att den svenska regeringen arbetar för att EU:s direktiv ändras på den punkten.


Problemet då EU ska lösa detta är att man enbart samverkar med dem i Sverige som vill ha den växande stammen av mellanskarv i Norden.

Det finns ett antal ”experter” som har anlitats bland annat av svensk regering med den populistiska uppgiften att gå EU till mötes. EU har ju fridlyst fågeln. Den utsedda experten Henri Engström har också fått för sig att om man försöker decimera stammen så växer den till sig ännu mer. Resonemanget har ingen bärighet på verkligheten. Men Engström fabricerar siffror och påstår att stammen minskat när den i själva verket gör som den alltid har gjort då den skövlat ett område. En viss population stannar medan resten flyttar till nya områden. Tillväxten är obestridlig.

Henri Engströms makt är så stor att när lokalbefolkningen vill decimera stammen säger myndigheter nej med hänvisning till Engströms förvillande argument. Här tillstår Engström, med vissa omskrivningar, att då det inte finns föda flyttar mellanskarven. Men han redogör inte för att det är mellanskarven som orsakat brist på bytesfisk. Istället kommer han med uppgifter om att nu tar inte mellanskarven gädda och abborre utan annan fisk. Denna förfalskning döljer att en pragmatisk sjöfågel tar det byte som finns. När mellanskarven gjort slut på en bytesfisk går den över till en annan. När bytesfisken minskat till ett minimum flyttar den.

Vilseledande påståenden kommer från ornitologer och ”experter” som Sören Lindén, Lenn Jerling, Henri Engström, Claes Kyrk m fl.

De blandar gärna ihop sina argument med storskarv som inte alls häckar och jagar på samma sätt. Uppenbara fakta förnekas eller påstås ha andra förklaringar. De förnekar att skyddsjakt har någon betydelse när det bevisligen var den som höll mellanskarvbeståndet på sådana nivåer att EU inrättade fridlysning. Men plötsligt har inte skyddsjakten sådan begränsande effekt och därför ska man inte tillåta den enligt dessa skarvbevarare.  Hör de inte själva hur motsägelsefullt det låter. De påstår också nu att den kinesiska mellanskarven minskar av sig självt.

Ett exempel är Norrtäljeviken.
År 2006 uppskattade man att det fanns 5931 par i området, år 2012 ungefär 5500.
En balansering utförd av naturen, påstår Hjertstrand vid Skärgårdsstiftelsen. Andra hävdar att minskningen av mellanskarvar beror på civil olydnad. Tveklöst är det så att en koloni fluktuerar beroende på flera faktorer inte minst att tillgången på fisk minskar och därför blir mer svårfångad även för mellanskarven.

5 500 mellanskarvar i Roslagen tar fortfarande kring 4 ton fisk varje dag. Det kan jämföras med att sportfiskare med handredskap, på ett år, i hela Sverige tar ungefär lika mycket (4 t).  Roslagens mellanskarvar tömmer skärgården, under motsvarande tid (1 år), på 1000 ton fisk.

Vilka är det då som inte bryr sig om katastrofen?

Till argumenten i Finland hör att: det är bara finlandssvenskar som bor utefter kusterna så de kan gott ha skiten.

Missunnsamheten i Sverige har andra motiv. Bonden Claes Kyrk fick näringsförbud för misskötsel av tamdjur. När han inte får ägna sig åt lantbruket ägnar han sig åt att föra mellanskarvens talan. Hämnd?

Ett annat motiv är missunnsamhet mot självförsörjning. Så här skriver Lenn Jerling forskare och biolog på Stockholms Universitet.

– ”En sak är emellertid uppenbar, ett girigt betéende som att utnyttja allemansrätten och det ”fria handredskapsfisket” för kommersiella syften har blivit, från att vara frånstötande istället acceptabelt för somliga,”

Lenn Jerling motsätter sig att den sportfiskeintresserade har möjlighet att få guidning för att finna fisk, lära sig fiska den och även återutsätta sådan fisk man inte tar med sig hem. Detta är ett politiskt ställningstagande av en forskare som uppbär tjänst och ska ta reda på hur naturen fungerar.

Lenn Jerling fortsätter:

– Givetvis var aldrig syftet med ”fritt handredskaps fiske” och allemansrätt att dessa skulle kommersialiseras för privata bolag och vinster. Vidare så reducerar dessa möjligheterna för en ”Levande skärgård”.

Vad Jerling betonar är aversionen mot fiskeguider och sedan påstår han att de reducerar möjligheterna till en ”levande skärgård”. I praktiken är det tvärtom. Alltfler kan njuta av skärgården då de får guidning både i hur man ska uppföra sig som fiskare och hur man kan avnjuta naturen här. Uppenbarligen står Jerling för ett protektionistiskt synsätt och är mot allemansrätten.

”I dyrkan av detta nyliberala synsätt följde kanske åsikten som ledde till att det ansågs vara rätt att ”ordna till naturen” med olagliga metoder för sina kommersiella syften.”

Lite osäker på vad Jerling avser men med nyliberalism menar han kanske att duktiga fiskare inte ska få ta betalt för att vara guider. En relativt liten yrkeskår som gör nytta för landet både avseende fritid och turism anser han vara fel. Hur dessa skulle kunna ”ordna till naturen” med olagliga metoder förefaller märkligt. Flera av fiskeguiderna deltar i samverkan med kommun och vattenägare i fiskevård och utsättning av smolt. Så i verkligheten bedriver de fiskevård.

Men att mellanskarvbeskyddare som Jerling använder sig av missvisande argument tillhör vanligheterna. Dock borde en vetenskapsman hålla sig för god för lögner. Och vad värre är han angriper mänskliga rättigheter.

FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna – Artikel 23: 1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden …
3. Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro …

Lenn Jerling far med uppenbar osanning i syfte att angripa denna lilla yrkesgrupp då han kommer med påstående som bevisligen är falska men ägnade att belasta den yrkesgrupp han vill utplåna. Han menar att 1 (ett) ton är mer än 200 000 ton.

Biolog och doktorandhandledare Lenn Jerling vid Stockholms Universitet påstod i en diskussion att fiskeguiderna tar upp mer fisk än den kinesiska mellanskarven.
Sedan har han ändrat det till att fritidsfiskare och fiskeguider tar upp lika mycket som mellanskarv. Båda påståendens saknar kontakt med verkligheten. I själva verket tar mellanskarven tio gånger mer fisk än fritidsfisket och sportfiskarna tillsammans och sannolikt idag mer än yrkesfisket.

En seriös diskussion bygger på fakta.
För att klara detta måste man således ha en sund vetenskaplig moral.
Här några siffror. Även om de inte är helt korrekta indikerar de ändå förhållanden.

Yrkesfisket har under en 20-årsperiod halverat sina fångster och 2010 tog man upp totalt 200 000 ton fisk/år. Under motsvarande tid har den kinesiska mellanskarven under sin frammarsch tagit motsvarande den mängd fisk som yrkesfisket tappat under samma tid.

Fritidsfisket tar per år kring 16 000 ton, det mesta av vattenägare på nät. Räknat per fritidsfiskare motsvarar det en årlig konsumtion av egenfångad fisk på 16 kg.

Sportfiskare och fiskeguider som enbart använder handredskap tar en betydligt begränsad andel av fritidsfiskets totalfångst.

Fiskeguiderna med kunder drar kring 1 ton fisk/år.

Fakta om mellanskarvens konsumtion

Mellanskarvens vuxenpopulation kring Sveriges kuster beräknas idag till 90-100 000 (Med ungar blir det under 4-5 månader betydligt fler). Vuxenpopulationen äter varje dag mellan 450- 800 gr fisk under minst 8 månader om året. 240 x 0,65 kg x 100 000 = 156 000 ton/år. Andra beräkningar kommer fram till att mellanskarven tar en bra bit över 200 000 ton per år. Räknar man in Norden hamnar man på närmare 400 000 ton. Samtidigt har yrkesfiskets fångster sjunkit dramatiskt. Oavsett man kan skylla på sälen så har mellanskarven en stor del i denna dränering av fiskebeståndet.

Genom att mellanskarven ger sig på fiskarnas fortplantningsområden och attackerar stimmen i armador om hundratals fåglar gör de en oerhörd skada på det lokala fiskebeståndet. Mellanskarvens kolonier fiskar ut det ena området efter det andra och flyttar sedan som det visat sig allt längre norrut för att sedan när de tömt Bottenviken och inlandet sannolikt återvända söderut eller flytta västerut och de har redan börjat invadera Norge.

Jämförelse mellanskarvens konsumtion och det totala fisket i Sverige

Hur man än räknar så tar mellanskarven lika mycket eller mer än yrkesfisket, fritidsfisket och fiskeguiderna tillsammans och framför allt gör man en oerhörd skada genom att fiska ur små- och mellanbeståndet. Kvar blir det riktigt stora fisken. Men även den riskerar att få det allt svårare då dess egen bytesfisk saknas.

På väg mot en miljökatastrof

Angående syrebrist och övergödning

Östersjön är svårt drabbat av syrebrist, (hypoxi). Syrebrist uppstår när syrekoncentrationen i vattnet understiger 2 ml O2 per liter. Högre organismer, så som fiskar och kräftdjur, klarar inte av så låga syrekoncentrationer utan flyr för att inte kvävas.
Övergödning orsakar ökad biologisk produktion och algblomningar är en av effekterna. När algen dör sjunker den ner till botten där den bryts ner i syreförbrukande processer. Mindre syre, om något, finns därefter kvar, vilket leder till att sedimenten släpper ifrån sig fosfor. Mer fosfor i vattnet tillsammans med tillförda näringsämnen från land leder till ytterligare blomningar.

Idag är tillståndet mer eller mindre kroniskt i hela Östersjön. Dessutom påverkas kustnära vatten i regel negativt av låga syrekoncentrationer i Östersjön. Syrebrist har därför blivit allt vanligare även inne i våra skärgårdar, något som inte observerats tidigare.

Samtidigt med minskad gödselproduktion inom lantbruket och minskade (?) utsläpp av industri och trafik har den kinesiska mellanskarven gjort sitt intåg och under de senaste 30 åren har situationen förvärrats. Sambandet med spillet från den tillväxtaccelererande populationen kan härledas till att kring de öar där mellanskarven uppehållit sig är situationen katastrofal även i naturskyddsområden.

Ett skydd för mellanskarven är kontraproduktivt och ett svek mot Nordens natur och djurliv, Östersjön och det folk som lever i Norden. I lite hårdare ordalag är skarvbevararna förrädare mot Nordens fauna och sjöliv.

Sverige kan göra två saker. Gå ut ur EU och ta itu med problemet eller kräva att EU lyfter fridlysningen och öppnar för fri jakt. Civil olydnad kan, tills ett sådant beslut tas, säkert göra viss skillnad.

Miljöpolitisk skandal
Enligt Olburs ska jakt vara tillåten på mellanskarven hela året på samma sätt som på mink och mårdhund.

– Naturvårdsverket har gett ut en förvaltningsplan för skarv där man inte ens förmår hålla isär de två underarterna, den atlantiska storskarven och mellanskarven.
– Förmodligen är det flera myndighetspersoner som målat in sig i ett hörn och har svårt att ta sig ur detta utan att tappa ansiktet.
Olburs hoppas ännu att någon ska börja gräva i besluten kring mellanskarven och att vi till sist får ett vetenskapligt korrekt förhållningssätt till mellanskarv.
– Har regler och beslut fattats på felaktig vetenskaplig grund bör alla som lidit skada av mellanskarven också ha rätt till skadestånd, säger Olburs.

Börje Peratt

Annonser
Posted in: Miljö, natur, Politik